Mannen som dött, var inte vem som helst. Han hade ett livsöde som inte så många människor har idag. Som ung bodde han i Polen, och när blev satt i koncentrationslägren som tyskarna hade i polen. Hans föräldrar dog där. Trots misshandel så överlevde han lägren (jo, han var inte bara på ett) och flyttade sen till Sverige. Här mötte han kärleken och fick två barn. Men lyckan var inte varaktig. Hans fru och två barn dog i en olycka. 1972 träffade han så då vår väns mamma och trots ständig smärta i ryggen från misshandeln i koncentrationsläget, fann han kärleken och meningen med livet igen. Vi hade förmånen att lära få känna denna man, som jag kan beskriva som godhjärtad, snäll och hjälpsam.
Nu slipper han ha plågor längre. Nu slipper han ta morfin för att dämpa den oerhörda smärtan han hade i ryggen.
Mina tankar går till dig S, din fru, din mamma och syskon i denna svåra stund.
Lev nu - i morgon kan det vara försent.
